Något att se fram emot!

Wiii i dag köpte vi äntligen biljetterna. Tänk om sju och en halv månad får vi äntligen åter se vårt älskade SA! Andas den underbara havs luften, uppleva den hisnande naturen, träffa de trevliga människorna och äta den fantastiska maten. Det ska bli sååååå skönt att denna gång kunna slappna av och njuta i fulla drag och inte oroa sig för om vi ska få med oss dotter hem eller inte!

Vem vinner?

Idag har jag varit och spelat konsert, och för en gångs skull kändes det ganska roligt. Annars brukar jag känna att jag har tränat för dåligt (eller snarare har fått för svåra låtar att framföra). Denna gång hade jag tidigt sagt att jag bara ville vara med och spela de ”lättare” låtarna eftersom det är så svårt att hinna med att spela nuförtiden. När konserten var klar var jag rejält hungrig och sugen på något gott, så gissa om jag blev glad när jag kommer hem och maken har bakat super god surdegspizza. Mums!

Vi sitter nu och titta på Eurovision och snaskar poppisar och Lokas jordgubb/lakrits mash-up (börjar nog bli lite beroende…). Jag har inte sett alla bidragen men från tisdagens semi så hejjar jag på Moldavien. Maken hejjar på Danmark. Självklart så hejjar vi på Loren också! Vem hejjar ni på?

 

Vrydag is braaidag

Efter två dagar på Kick off med jobbet är jag åter hemma (har dock varit hemma och sovit några timmar där i mellan). Vädret var underbart så vi bestämde att grilla tillsammans med vännerna. Blev så glatt överraskad när jag hittade ”Boerwurst” i köttdisken på Coop. Tyvärr inte kravmärkt, men ändock… Rätt så god men så klart är makens hemma gjorda wurst godare! Mycket trevlig middag! Tyvärr blåste det upp rejält under tiden vi åt så tyvärr kunde vi inte sitta och njuta efter maten, utan fick bryta upp tidigare än vi kanske velat.

Stor lycka utbröt här hemma nät mannen fick att mail om att Air france har en ”drive” med extra billiga biljetter till Sydafrika! Hurra! Nu väntar vi bara på besked om huset är ledigt mellan de datum vi tänkta att åka, sen kan vi beställa biljetter! Oooo ek is so opgewonde!

Sommar

Idag känns det som sommaren kom på riktigt! Börjar bli riktigt grönt ute och idag var dottern ute i t-shirt för första gången i Sverige. Tycker att det är riktigt svårt att veta hur mycket man ska klä på henne bara… Och solskydd, när behövs det? Svårt…
Efter middagen åkte jag ut till stallet för en härlig tur i skogen. Jag är så lyckligt lottad att få rida en så fin häst! Stort tack K!

Ett halvår

Idag är det ett halvår sedan vi blev familj. I sex månader har dottern förgyllt våra liv. Känns som tiden gått så fort och ändå känns det som hon alltid varit hos oss.

Igår tittade vi på filmen från överlämningen för första gången. Det känns så märkligt att se ett så stort ögonblick på film. Allt kommer till baka till oss när vi ser den. På något sätt tycker jag det är läskigt. Hon såg oss som främlingar, inte som hennes trygga föräldrar, DET är läskigt att se. Samtidigt ser man hur trygg hon är i den famn som lämnar över henne. Man ser hur bra hon haft det och hur älskad hon varit, redan från hennes första dagar. Det känns ju skönt.  Jag blir också ödmjuk av att se filmen, att de litar på oss så mycket att de lägger dotterns liv i våra händer. Det känns stort! Man ser också hur mycket hon utvecklats på ett halv år. ”Det går fort när de är små”, hur många gånger har man inte hört det? Nu förstår man vad de menar.

Vi känner oss verkligen välsignade att få dela våra liv med dottern, hon är verkligen ljuset i våra liv.

Lösenordsskyddad: Testing Testing

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Vad göra?

Idag började vår lilla solstråle med ett helt nytt ”bus”. När vi sitter och äter, jätte god surdegspizza som maken gjort, dottern ärter först några bitar och ser ut att tycka det är riktigt gott. Sen vänder hon sig om i stolen, tittar in mot köket och sprutat ut maten hon har i munnen ut över köks golvet och olyckligt nog också över hunden. Dottern jätte nöjd, hunden också rätt så nöjd. Vi försöker säga ”aj aj” och hoppas att det inte ska vara kul så länge. Dottern fortsätter tugga ny mat och när den är fin fördelad vänder hon sig om och sprutar ut den över golvet. Vi tog maten av dottern. Men vill ju att hon ska äta mera. Hur göra? Senare när det är dax för kvälls gröten och vi hade hoppats att hon glömt sitt bus, men inte då. Reda första skeden gröt sprutas ut över golvet. Antagligen är hon väll inte hungrig när hon gör så? Problemet kommer ju bara vara att hon kommer vara jätte hungrig när hon vaknar i natt…. Hoppas hoppas att hon glömt det till frukosten i morgon! När BVC var här på hembesök förut så fick vi rådet att ignorera alla ”bus” som vi inte ville att hon skulle fortsätta med. Hur ska man lyckas ignorera detta?

Gräver, bygger

Tystnaden här på bloggen beror på vi satt igång projekt ”bygga trall”. Hit in tills har vi grävt, grävt och grävt. En bit av syren häcken, en Brudspirea pluss en massa gräs har fått sätta livet till. Projekt som dessa tar, inte helt oväntat, bra mycket längre tid när man har en lite juvel som vill vara med och hjälpa till, bli skjutsad på cykeln och gunga sammtidigt. Få se hur detta slutar… eller snarare när…

Bröllop

Så äntligen fick dottern använda sin finklänning. Lyckan var stor när vi tog på klänningen och dessutom hennes nya fina skor. Det är så roligt att se hur glad hon blir av att få någonting som hon tycker är fint på sig! Hon speglar sig och hela hon lyser av lycka. Hon är ju inte ens två år än, vart ska detta sluta?

Väl på bröllopet var hon först ganska skeptisk till att det var så mycket folk där som hon inte kände, så hon ville bara sitta i mammas knä (vilket var väldigt mysigt, men dock lite tungt). När brudparet skulle gå in spelades det musik och då tyckte dottern att hon suttit nog och ställde sig i mittgången och dansade. Vi satt längst bak så det gick bra. Vigseln var så klart jätte fin och inte ett öga var nog torrt, som sig bör.

Efteråt var det dax för en tippspromenad utomhus. Detta tyckte dotter nar superkul och sprang hej vilt upp och ner för den asfalterade backen, med ett och annat försök att ta sig ut i den omgivande naturen. Maken gjorde ett strålande jobb med att springa efter henne, stoppa henne innan vattenpölar och rädda henne i sista sekund innan hon föll, flera gånger. Han var rätt så slut när det var dax för mig och dottern att åka hem! Eftersom vi inte vill lämna henne till barnvakt än (på långa vägar) och brudparet hade aviserat att de ville ha en lång och helst barnfri middag, så åkte jag och dottern hem medan maken blev kvar.

När vi sitter i bilen på väg hem, så pratar jag med dottern först och berättar att vi ska åka hem osv, sedan lyssnar vi på musik. Jag tyckte dock att dottern, som sitter bak så jag inte kan se henne, är lite ovanligt tyst. Hon tycker inte om att åka bil och brukat börja klaga ganska omgående när ingen sitter bredvid henne där bak. När vi väl kommer hem får jag se varför hon varit så tyst. Hon har hittat min handväska (som hon hängt runt halsen), öppnat den och hitta mitt läppglans som hon nöjt sitter och suger på!! Aj aj aj inte bra! Känner mig som en förskräcklig förälder som inte tänkte längre än att lägga en väska så nära att hon kunde få tag på den. Men men man lär sig så länge man lever. Dottern var då väldigt nöjd och läppglans borde nog inte vara så farligt…

Nu ligger hon uppe och sover så sött, och jag funderar på att gå och göra henne sällskap. Vad ska man annars göra en lördag kväll?

Ett halft år

Igår var det exakt sex månader sedan vi fick det underbara beskedet att vi skulle få hämta våran dotter. Vi kommer båda tydligt ihåg hur extra dåligt vi mådde just denna dag, hur allt kändes hopplöst och väntan kändes olidlig. Ett underbart samtal senare förändrade allt! Blir helt varm i hela själen när jag tänker tillbaka på det. Att man kan vara så förbered och så oförbered på samma gång. Innan samtalet kom tyckte vi att vi var hyfsat förberedda, med ändå greps vi lite av panik när det kom och det blev stressigt värre att få allting klart innan avresan som bara var en vecka efter. Känslan av att se de första bilderna på dottern och läsa rapporten går inte att beskriva. Men det kändes rätt då redan, om än väldigt overkligt! Vårt livs största resa hade tagit sin början…